Allemansrätten är ingen egen lag, men den står omnämnd i en av Sveriges grundlagar sedan 1994. I regeringsformens 2 kap. 15 § 4 stycket står att ”alla ska ha tillgång till naturen genom allemansrätten”. Det står även om allemansrätten i miljöbalkens 7 kap. 1 § ”var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den”.
I övrigt är allemansrätten oreglerad, och det finns inga lagregler som anger vad den innehåller eller vad du får och inte får göra. Det som sätter gränserna är i stället andra kringliggande lagar. Det finns många lagar att ta hänsyn till, men några exempel är brottsbalken, miljöbalken, skadeståndslagen och lag om tillsyn över hundar och katter.
Utöver dessa lagar kan länsstyrelserna, kommunerna och Polismyndigheten utfärda lokala ordningsföreskrifter. Det kan också finnas lokala skillnader i bruk och sedvanor, vilket gör att allemansrättens faktiska möjligheter och gränser kan variera över landet och också förändras över tid.
